-

Man kan tycka att det verkar väl hur skönt som helst att få starta ett nytt liv. Börja om på ny kula, träffa nya människor, ta chanser att göra saker man tidigare missat. Så tyckte jag också förut. Nu har allt helt plötsligt vänts upp och ner och det som jag sett fram emot i flera månader har omvandlats till någon slags ångest över att behöva lämna allt som är tryggt.

På måndag klockan 11.45 kommer jag sätta i mig i ett kårhus, i en helt ny stad, med helt nya människor, och börja mitt liv som student. Jag vet att jag kommer älska att vara där. Jag vet att jag kommer älska alla nya bekantskaper. Jag vet att jag kommer älska allt festande.

Men ändå kan jag inte fokusera på det. Ändå måste allt det där jobbiga komma upp. Jag lämnar min familj. Jag lämnar mitt hem. Nästa gång jag kommer hit kommer jag vara en gäst - jag kommer aldrig mer bo här. Ångest. I mängder. 

Jag kommer älska att få inreda min nya bostad och jag kommer älska friheten. Men vad har snygga gardiner för betydelse när de jag verkligen älskar är så långt bort?

Sen ska vi inte tala om känslan av att bli utesluten ur sin egen familj. "Men vi kanske skulle åka dit?" - "Borde vi inte göra om i vardagsrummet nu?" - "Vi borde köpa en sån där!". Beslut, som jag över huvud taget inte får ta del av. Jag bor ju inte här längre - jag är inte längre en del av familjen.

Idag, dagen innan jag ska åka, skär det i hjärtat som allra mest. Ikväll kommer jag försöka njuta av den sista kvällen med familj och vänner på längre. Men det kommer bli svårt, eftersom minnet av planet som går imorgon klockan 15 hela tiden kommer ploppa upp i mitt huvud.

Jag hoppas att inte mina tankar för resten av det här året kommer präglas av denna melankoli, men man kan ju inte styra sina tankar. Men bloggen ska uppdateras, och jag hoppas att ni vill följa min resa genom att läsa!