-

Hur som helst. Min vardag är knas. Jag som är van vid att vara mycket hemma, kunna göra lite vad jag känner för och ha mycket egentid är inkastad i ett system där man slungas mellan fest och skola och ständigt har sällskap. Det är absolut ingen som tvingar mig till det här. Det är inte så att jag tycker illa om det. I själva verkar älskar jag det.

Men om man ska gå igenom lite kort vad som hänt så har jag skaffat mig en röd overall, festat med massa andra sköna människor i röda overaller, druckit öl, dansat, sjungit maskinsånger (var färg är rööööd, vår färg är fiiiin!), pluggat matte (lite i alla fall), utforskat en ny stad, bränt mig i solen, varit i Danmark, ätit räkor och hoppat hopprep. Lite så.

Ikväll är det middag med phaddergruppen som jag är med i - Der Ravezug Xplosion. Vi ska planera inför imorgon då det är Nollesöndagen och vi ska tävla mot de andra phaddergrupperna. Blir med största sannolikhet trevligt, och vi ska också fila på våra outfits inför imorgon. Ni kanske kan tänka er av namnet på gruppen vad vi ska vara. Kanske.

Här i Bjärred har jag packat ihop alla mina saker och ska förhoppningsvis ta mig bort till Delphi med alla saker där jag ska bo hos Martin fram till tisdag då jag får flytta in i min egen lilla lya. Nästa gång jag skriver ska jag försöka få upp lite bilder också. Pusshej!

Trots strul med bagagelappar och en övervikt på runt 8 kg lyckades jag sätta mig på planet i tid utan några större skador eller förluster. Femtiofem minuter senare - framme i Skåne (jag älskar att man såg en liten bondgård precis innan man landade). Ett Skåne som till skillnad från Stockholm faktiskt fortfarande har sommar! Femtio minuter senare var jag framme på Lunds centralstation. Efter att ha släpat min trettiokilospackning fram och tillbaka över torget några gånger hittade jag rätt busshållplats och trettiofem minuter senare var jag framme i Bjärred hos min fosterfamilj som för tillfället inte befann sig hemma utan på kalas. Jag hittade nyckeln där den skulle vara och släpade in mina väskor på min våning (jo, jag har faktiskt en egen våning!). 

Efter tre timmar här känner jag mig fortfarande nöjd med situationen. Det blev lite tårar när jag skulle vinka adjö till lägenheten men efter det har jag klarat mig från sånt. Skåne gör mig lycklig! Jag är nog knäpp i huvudet men allt är för tusan vackert här. Mina skånegener tar över helt enkelt. 

Imorgon börjar allvaret. Om det nu finns något sånt. Det ska bli kul iallafall. Tjohojs lapskojs!

Några rundor Twister, några glas vin och ett långt parti Scotland Yard senare ("Det tar högst 30 min åt gången!" sa jag. HA!) var klockan helt plötsligt 02.00. Talesättet att tiden går fort när man har roligt gällde minst sagt igår. Efter en himla massa konspirerande (ibland upp till 10 min som avslutades med - "vad sa vi nu då?" och ett "ÅÅÅH" från Martin) och kommentarer i stil med "Kiko du får stå på mitt huvud!" avslutades kvällen och jag kunde inte annat än somna med ett leende på läpparna.

Tack bästisar för igår! Nästa gång får ni komma till mig lite längre söder ut.

Man kan tycka att det verkar väl hur skönt som helst att få starta ett nytt liv. Börja om på ny kula, träffa nya människor, ta chanser att göra saker man tidigare missat. Så tyckte jag också förut. Nu har allt helt plötsligt vänts upp och ner och det som jag sett fram emot i flera månader har omvandlats till någon slags ångest över att behöva lämna allt som är tryggt.

På måndag klockan 11.45 kommer jag sätta i mig i ett kårhus, i en helt ny stad, med helt nya människor, och börja mitt liv som student. Jag vet att jag kommer älska att vara där. Jag vet att jag kommer älska alla nya bekantskaper. Jag vet att jag kommer älska allt festande.

Men ändå kan jag inte fokusera på det. Ändå måste allt det där jobbiga komma upp. Jag lämnar min familj. Jag lämnar mitt hem. Nästa gång jag kommer hit kommer jag vara en gäst - jag kommer aldrig mer bo här. Ångest. I mängder. 

Jag kommer älska att få inreda min nya bostad och jag kommer älska friheten. Men vad har snygga gardiner för betydelse när de jag verkligen älskar är så långt bort?

Sen ska vi inte tala om känslan av att bli utesluten ur sin egen familj. "Men vi kanske skulle åka dit?" - "Borde vi inte göra om i vardagsrummet nu?" - "Vi borde köpa en sån där!". Beslut, som jag över huvud taget inte får ta del av. Jag bor ju inte här längre - jag är inte längre en del av familjen.

Idag, dagen innan jag ska åka, skär det i hjärtat som allra mest. Ikväll kommer jag försöka njuta av den sista kvällen med familj och vänner på längre. Men det kommer bli svårt, eftersom minnet av planet som går imorgon klockan 15 hela tiden kommer ploppa upp i mitt huvud.

Jag hoppas att inte mina tankar för resten av det här året kommer präglas av denna melankoli, men man kan ju inte styra sina tankar. Men bloggen ska uppdateras, och jag hoppas att ni vill följa min resa genom att läsa!