-

Jag har fått det otroliga privilegiet här i livet att vara född först i en syskonskara på fyra systrar. En hel och två halva, och det tänker jag kalla det även om det låter lite politiskt inkorrekt.
Den största nackdelen med att vara äldst är att man alltid får ta första smällen. Jag fick kämpa om komma-hemtider på helgerna och om att jag skulle få börja använda smink. Min två år yngre syster har alltid bara följt lite i strömmen av mina revolter, lite sådär diskret så att en månad efter att jag började sminka mig så började hon också.
Men det finns också en del positiva saker. Bland annat får man bestämma, mwaha, och det är liksom ingen som kan säga emot en när man domderar med småsyrrorna. Jag minns så väl när jag och helsyrran var mindre och vår 8/6 år yngre, kanske 4 år gamla, syster fick springa ärenden till oss.
"Hämta fjärrkontrollen", "Hämta kritorna" eller den klassiska "Anna, gå ner och be om glass".

Det jag ville komma fram till med det här är att med tre systrar, oavsett hur gamla dessa är, så konkurrerar man alltid om allting. Vara duktigast i skolan, få finast julklappar eller få föräldrarna på sin sida i ett bråk.
Jag och mina systrar tjafsar alltid om allt. Min sjuåriga syster kan helt plötsligt komma in på mitt rum, ställa sig bredvid mig och argt blängande skrika "Nu är det min tur att ha datorn!", och fem minuter senare kommer min nioåriga syster in, ställer sig och blänger minst lika argt och skriker "Nä Elsa du har redan suttit idag det är faktiskt min tur!".

Senast för 10 minuter sen var det motionscykeln, så fiffigt placerad på första parkett framför tv:n, som det bråkades om.
"Man får bara cykla i några minuter!" säger den ena när jag suttit där i tre minuter och trampat entusiastiskt.
"Jag står i kö efter Sofia!" ropar den andra är ställer sig bredvid cykeln, beredd att kasta sig på den sekunden min fot nuddar parketten.

Summan av kardemumman är ändå att syskon skänker en mycket glädje i livet. Kajsa känner mig bäst av alla, och vi kan prata om allt utan att behöva vara några andra än oss själva, eftersom vi ändå alltid kommer vara systrar. Villkorslös kärlek som det så fint heter.

Dessutom vill jag passa på att hälsa alla mina 15 läsare från igår välkomna tillbaka idag :D (I wish)

Dagens humör: Glad och dampig, om man nu kan vara det.
Dagens borde: Fysik, fysik, fysik.
Dagens frisyr: Varierande. Utsläppt, toffs, fläta, bara att välja.
Dagens klädsel: Hängselkjol, t-shirt och så strumpbyxor "på" det.
Dagens materiella vill ha: Skor i mängder.
Dagens längtan: Låt det bli helg, fort.
Dagens fundering: Oändligheter, trots hög "orka"-faktor.
Dagens beroende: Naturgodis
Dagens tråkigaste: Att jag försov mig, igen.
Dagens person: Frida, förgyller mina onsdagar <3 Fast det är lite jobbigt när man ska sjunga en seriös och sorglig låt, morr.
Dagens roligaste: Mitt liv är en enda lång skrattsalva :)
Dagens låt: "Du måste finnas" ur Kristina från Duvemåla.

Puss.

Onsdag. Mitt i veckan. Behöver jag säga något mer?

Någon borde ge mig bidrag för mina insatser inom forskning. Jag har nämligen motbevisat tesen "man lär sig av sina misstag"! Och inte bara en gång. Allra senast idag. För att citera mig själv:
"Klockan ringer, snozar, klockan ringer igen, snozar igen. Klockan ringer inte."
Men jag har i varje fall gjort ett framsteg, jag hann faktiskt till skolan idag! Score for me.

Just nu har jag två stora laster i mitt liv. Man kan väl säga att de långsamt förstör mitt liv genom att göra mig fet och hålla mig på flera meters avstånd från skolböckerna (sängen - skrivbordet). Den första är naturgodis, och den andra är den otroligt sunkiga såpan Andra avenyn. Jag råder starkt alla att hålla sig borta från denna sliskiga, dåligt producerade, svenska blajunderhållning. Du tittar på ett avsnitt, och när det väl är slut tänker du "Vafan, det kan väl vara trevligt att veta hur det går för Tony? Dessutom är det ju bara en halvtimme", men efter fem till avsnitt inser du att nu handlar det inte om vilja längre, utan nu bara måste du veta hur det går för Kim och Liv! Sen blir det ju inte bättre av att man ligger femtio avsnitt efter...

För en liten stund sedan, då jag som bäst satt och pillade mig lite i naveln och funderade över min otroligt ointressanta dag, kom jag plötsligt på den strålande idén att berätta om den och allt därtill för alla som möjligen skulle ha det minsta lilla intresse av att vilja veta. En mycket finurlig tanke slog mig;
"Aha! Jag har ju redan en blogg sedan innan, det är ju bara att logga in och börja knattra!" och så gick det till.
Då kanske ni undrar, varför finns det inga andra blogginlägg? Jo det ska jag tala om, jag var fiffig nog att radera dem (eftersom det mest var gammalt pinsamt anonymt tjafs som ingen någonsin ska få lägga ögonen på, så att säga).

Men min dag då? Jo, jag kan väl säga som så att jag vaknade med nattlinnet bak-och-fram och ut-och-in.  Plus att klockan var tio minuter i skolstart, vilket är sådär himla typiskt mig. Klockan ringer, snozar, klockan ringer igen, snozar igen. Klockan ringer inte. Någon har försovit sig.
Som tur var för mig stod endast en lektion på schemat, så det blev "en skön hemmadag" som mamma så fint och sådär "haha nu har jag kommit på dig med att skolka!"-aktigt uttryckte det.

Vid tolvtiden fick jag för mig att jag skulle leka huslig och körde igång en tvättmaskin. Sen fick jag också för mig att jag skulle leka att jag inte var helt tappad bakom en vagn när det gäller matlagning, så jag blanda ihop en pannkakssmet och någon fiffig äppelröra med kanel. Mindre lyckat, men sött är gott!

Eftersom folk alltid klagar på folk som bloggar om exakt vad de gjort under dagen tänkte jag vara lite vågad och hoppa fram i tiden ända till klockan sex! Ooooh...
Då var det i alla fall dans. Eller ja, fem av tretton var där så det blev inte så jäkla mycket gjort, trots att det skulle behövt. Eftersom vi har föreställning torsdagen vecka 8 (nej vadå smygreklam?).

Nu ska jag försöka gå och lägga mig så jag inte gör samma misstag imorgon. Men det borde jag ju inte göra, för det sägs ju att man lär sig av sina misstag. Eller?