Upp och hoppa
För tre och en halv timma sen gick jag ut, och nu kom jag hem. Vad jag har gjort? Jo, promenerat in till stan, hämtat papper på pappas kontor, vart på banken, gått hem igen och sen varit hos polisen för att fixa pass. Mina ben är seriöst döda, på grund av mina icke promenadvänliga skor. Försök aldrig gå på långpromenad i billiga skor!
När jag var på väg hem så gick jag förbi norra begravningsplatsen, en stor (läs enorm) kyrkogård vid karolinska sjukhuset. Fick för mig att jag skulle gå in där och kika lite, så det gjorde jag. Många tycker kanske att det ligger något läskigt över kyrkogårdar, men när jag gick där idag i solen så var det så vackert på nått sätt. Hur vi hedrar de som gått bort genom att låta dem bli ihågkomna för alltid. Vi skulle ju kunna bränna alla och slänga askan i soporna, men istället väljer vi att låta dem bli ihågkomna.
Man känner sig så otroligt liten när man tänker på att alla människor som betecknas på gravstenarna har haft sitt eget liv. Och sen börjar man ju såklart tänka på döden också, att det vi ser som ett långt liv egentligen är en piss i havet jämfört med jordens ålder. Också att vi är så otroligt sårbara, att man egentligen aldrig är säker.
Även om man funderar en hel del på existensiella frågor när man rör sig bland gravstenar så kommer också en hel del lite mer konkreta frågor upp, som varför det står "Harald Jansson, familjegrav"? Räknas alla i familjen som hans tillhörigheter på nått sätt? Sen fanns det också en hel del personer med underliga titlar, som bokbindarmästare till exempel. Och så är det lite roligt med de gravstenar där det egentligen utrymmet för att skriva namn blivit fullt så de skrivit senare dödsfall på andra ställen på stenen.
Något som där emot gör mig lite ledsen är de gravar som glöms bort. De där bokstäverna är så slitna att inte ens namnet syns och de som är överbevuxna med mossa. Tänk om det blir så när man själv dör, att alla glömmer bort en... hemska tanke.
Och ett litet tips; om du inte vet hur man uttalar french hot dog så kan du bege dit till grillen på S:t Eriksplan där det mycket tydligt finns utskrivet, [fränch hått dågg].
När jag var på väg hem så gick jag förbi norra begravningsplatsen, en stor (läs enorm) kyrkogård vid karolinska sjukhuset. Fick för mig att jag skulle gå in där och kika lite, så det gjorde jag. Många tycker kanske att det ligger något läskigt över kyrkogårdar, men när jag gick där idag i solen så var det så vackert på nått sätt. Hur vi hedrar de som gått bort genom att låta dem bli ihågkomna för alltid. Vi skulle ju kunna bränna alla och slänga askan i soporna, men istället väljer vi att låta dem bli ihågkomna.
Man känner sig så otroligt liten när man tänker på att alla människor som betecknas på gravstenarna har haft sitt eget liv. Och sen börjar man ju såklart tänka på döden också, att det vi ser som ett långt liv egentligen är en piss i havet jämfört med jordens ålder. Också att vi är så otroligt sårbara, att man egentligen aldrig är säker.
Även om man funderar en hel del på existensiella frågor när man rör sig bland gravstenar så kommer också en hel del lite mer konkreta frågor upp, som varför det står "Harald Jansson, familjegrav"? Räknas alla i familjen som hans tillhörigheter på nått sätt? Sen fanns det också en hel del personer med underliga titlar, som bokbindarmästare till exempel. Och så är det lite roligt med de gravstenar där det egentligen utrymmet för att skriva namn blivit fullt så de skrivit senare dödsfall på andra ställen på stenen.
Något som där emot gör mig lite ledsen är de gravar som glöms bort. De där bokstäverna är så slitna att inte ens namnet syns och de som är överbevuxna med mossa. Tänk om det blir så när man själv dör, att alla glömmer bort en... hemska tanke.
Och ett litet tips; om du inte vet hur man uttalar french hot dog så kan du bege dit till grillen på S:t Eriksplan där det mycket tydligt finns utskrivet, [fränch hått dågg].
Kommentarer
Trackback