-

Alldeles för många gånger har jag funnit mig själv helt ensam på tåget ut mot pappa, i alla fall efter Åkersberga. Då har jag sagt till mig själv att ingen vill bo i Österskär. För det känns verkligen så. Det tar drygt en timme att ta sig in till centralen med tåg som går två gånger i timmen, och för mig som tillbringar största delen av min tid i Solna där det tar 10 min till centralen med tunnelbanan som går var tionde minut är detta grymt frustrerande. Varje helg som jag tillbringar här ute så kan jag i stort sett inte hitta på någonting med någon, eftersom det tar i stort sett hela dan att bara ta sig någonstans och sen tillbaka.
När jag vaknade här imorse vid elvatiden var jag helt ensam hemma. Pappa på jobbet, Kajs också och resten av familjen var iväg på utflykt (som jag inte orkade följa med på pga. att jag hade sjukt ont i halsen). Jag gick upp och gjorde frukost, åt den, satt framför datorn ett tag, men insåg sedan att jag nog var tvungen att gå ut en stund, med tanke på hur fint väder det var ute. Så jag klädde på mig och sa till mig själv att om jag gick till Åkersberga så hade jag faktiskt rätt att köpa lite godis. Och så fick det bli också. Vägen dit är inte den roligaste, men på vägen tillbaka bestämde jag mig för att gå en liten omväg för att titta lite på husen (oh så tragiskt, men det är sånt man gör när man bor här ute i bushen). När jag kom ner till vattnet och gick där på strandvägen (gissa vad den leder till?) så insåg jag faktiskt plötsligt varför folk väljer att bo här ute. Det är så otroligt vackert. Det finns nog faktiskt inte mycket som är vackrare än Roslagen.
Synd bara att det ska ligga så för jävla långt från stan. Puss.