-

När jag var på väg hem från dansen och gick förbi min gamla skola framträdde en så härlig minnebild på min hornhinna, så därför tänka jag dedikera ett helt eget inlägg åt fenomenet ledstänger!
Ni som läser det här och inte känner mig så bra lär just nu tänka att jag är ett riktigt freak, och ni har helt rätt. Men i brist på annat är det väl okej att skriva om knäppa saker, eller?

I alla fall, den vägen jag gick hem från skolan varje dag i nio år startar med en liten trappansamling som befolkas av dubbla metallledstänger. Dessa har jag haft väldigt roligt med, och det var just därför jag tänkte hylla dem lite här. I alla fall är de otroligt roliga att åka på! Eftersom de är tre i rad blir det en ordentlig utmaning att så fort man landat från den ena hoppa upp på nästa. Min förtjusning angående dessa slanka trä-/metallstycken kan bero på mitt välbehållna barnasinne som älskar allt man kan leka på/med/i.

Jag måste dock erkänna att jag ibland råkat illa ut för min dragning till ledstänger. Bland annat har jag lyckats bryta av en i trä på mitten och även skadat mig (enormt blåmärke, utan att överdriva) på kuppen.
Nåja, nu får det vara nog med tramserierna. Puss.