Singellivets baksidor
Innan jag blev osingel för andra gången i mitt liv för sisådär en månad sen hade jag varit singel i lite mer än ett år. På gott och ont var jag utan tvekan vild singeltjej in i benmärgen, men med det trivdes jag som fisken i vattnet. Jag och tjejerna gick ut på helgerna och festade järnet, och målet för kvällen var kanske (om än lite dolt och outtalat) lite för ofta att hitta ett ragg. Men jag älskade det, varför nöja sig med en kille när man kan få nya varje helg? Omväxling förnöjer brukar man ju säga.
Jag hade lite förståelse för kompisar som valde pojkvännerna framför kompisarna och festerna. Personligen kunde jag absolut inte förstå att man väljer en hemmakväll framför en utekväll (hur kul kan det vara egentligen?), men jag har insett nu att jag underskattat kärlekens kraft. Jag vet att det låter klyschigt, men i kampen mellan familj, vänner och kärlek kommer kärleken alltid att vinna. Det är ju inte för intet som vårt samhälle ser ut på det sättet som det gör, att livet så småningom går ut på att gifta sig med den man älskar och bo med den personen, och inte att man ska flytta ihop med sin bästa vän eller bo kvar med mamma och pappa. Varken vänskap eller kärlek sägs vara villkorslös, men jag tror att det är precis tvärt om. I längden handlar kärlek (och vänskap också) om att inse varandras brister och sedan acceptera dessa, vilket leder till att den i stort sett blir villkorslös.
Det jag vill komma fram till var i alla fall att jag känner mig som lite av en svikare. Det jag propagerat för i ett år, att det helt enkelt inte är okej att dissa kompisarna för någon fånig kille, kan vara nära att hända mig. Men det blir så när man känner en så stor attraktion till någon som kärlek faktiskt innebär. Det är ansträngande att hela tiden tänka på och känna dragning till en person, och till slut går det helt enkelt inte att stå emot.
När man är singel så förstår man inte det här. Man glömmer så lätt vad man missar.
Grattis till alla som tog sig igenom texten hit ner :) Lämna gärna en kommentar. Och Lelle och alla ni andra som jag tycker om som läser det här, säg till mig om ni tycker jag är frånvarande! Jag vill hellre veta så jag kan åtgärda problemet än ha sura miner bakom ryggen, för ni är värda mer än så. PUSS!
Jag hade lite förståelse för kompisar som valde pojkvännerna framför kompisarna och festerna. Personligen kunde jag absolut inte förstå att man väljer en hemmakväll framför en utekväll (hur kul kan det vara egentligen?), men jag har insett nu att jag underskattat kärlekens kraft. Jag vet att det låter klyschigt, men i kampen mellan familj, vänner och kärlek kommer kärleken alltid att vinna. Det är ju inte för intet som vårt samhälle ser ut på det sättet som det gör, att livet så småningom går ut på att gifta sig med den man älskar och bo med den personen, och inte att man ska flytta ihop med sin bästa vän eller bo kvar med mamma och pappa. Varken vänskap eller kärlek sägs vara villkorslös, men jag tror att det är precis tvärt om. I längden handlar kärlek (och vänskap också) om att inse varandras brister och sedan acceptera dessa, vilket leder till att den i stort sett blir villkorslös.
Det jag vill komma fram till var i alla fall att jag känner mig som lite av en svikare. Det jag propagerat för i ett år, att det helt enkelt inte är okej att dissa kompisarna för någon fånig kille, kan vara nära att hända mig. Men det blir så när man känner en så stor attraktion till någon som kärlek faktiskt innebär. Det är ansträngande att hela tiden tänka på och känna dragning till en person, och till slut går det helt enkelt inte att stå emot.
När man är singel så förstår man inte det här. Man glömmer så lätt vad man missar.
Grattis till alla som tog sig igenom texten hit ner :) Lämna gärna en kommentar. Och Lelle och alla ni andra som jag tycker om som läser det här, säg till mig om ni tycker jag är frånvarande! Jag vill hellre veta så jag kan åtgärda problemet än ha sura miner bakom ryggen, för ni är värda mer än så. PUSS!
Kommentarer
Trackback
